För mig är det så att jag måste testa allt jag tänker, hur ska jag annars veta om det jag tänker är sant? Jag måste smaka på det och slänga ut det bland folk, känna hur det känns att formulera orden i munnen för att veta om det jag tänker är sant. Är det fler som är som jag?!
Men det finns ett dilemma med detta. Dilemmat är att när jag slängt ut det där som jag går och bär på och det visar sig vara sant – då kan jag ibland önska att jag aldrig testat det. Att jag aldrig släppt tanken, fri till allmän beskådan och till min egen vetskap. “Det man inte vet, det har man ju inte ont av”. Men oftast och jag skulle nästan kunna säga att jag aldrig ångrar när jag sagt något som visade sig vara osant. Jag menar inte att jag ljuger utan dåligt samvete. Det jag menar med sant och osant är om något kommer från hjärtat eller från hjärnan/ inbillning/ tillfällig sinnesförvirring/ osv...
Det jag säger är alltså att jag måste höra mitt hjärtas röst innan jag vet om det är hjärtat eller hjärnan som talar. Man kan tycka att det skulle spara tid att gå invändigt och att bespara andra personer tiden och energin och lyssna men jag vet helt enkel inte hur det skulle gå till.
